Rätten att vägra militärtjänst, både i fredstid och under krig, är en mänsklig rättighet. Rätten till vapenvägran ses som en del av tankefriheten, samvetsfriheten och religionsfriheten. Stater som tillämpar värnplikt är skyldiga att antingen befria samvetsömma vapenvägrare från all tjänstgöring eller erbjuda dem en civiltjänst som respekterar deras övertygelse. I Finland finns fortfarande flera människorättsproblem i hur rätten till vapenvägran tillgodoses.
Vapenvägran som del av tanke-, samvets- och religionsfriheten
Rätten till vapenvägran omfattas av artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. FN:s människorättskommitté, som övervakar efterlevnaden av konventionen, framhäver detta i sina allmänna kommentarer, landrapporter och beslut.
Även FN:s människorättsråd och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna tolkar vapenvägran som en del av denna frihet.
FN:s människorättsorgan betraktar fängslandet av vapenvägrare som ett godtyckligt ingrepp i tanke-, samvets- och religionsfriheten.
Civiltjänst ska respektera vapenvägrarens övertygelse
Om ett land har värnplikt ska det antingen befria samvetsömma vapenvägrare från all tjänstgöring eller ordna en särskild civiltjänst för dem. Enligt människorättsnormerna ska civiltjänst vara respektfull mot vapenvägrarens övertygelse, ha civil karaktär och tjäna det allmänna bästa, samt inte vara straffliknande i förhållande till militärtjänst.
Till civiltjänst får endast de kallas som på grund av sin övertygelse inte kan utföra militärtjänst. Till exempel ett omfattande obligatoriskt medborgarserviceprogram skulle sannolikt utgöra olagligt tvångsarbete.
Människorättsproblem i Finlands värnpliktssystem
I sin senaste periodiska rapport om Finland våren 2021 uttryckte FN:s människorättskommitté oro över att Finland, i strid med kommitténs tidigare rekommendation från 2013, inte hade utvidgat det särskilda undantaget för Jehovas vittnen till andra grupper av vapenvägrare – utan tvärtom avskaffat det helt. Kommittén uppmanade Finland att avsluta åtalsprocesserna mot personer som vägrar militärtjänst och att frige fängslade vapenvägrare.
Kommittén lyfte också fram längden på civiltjänst och krävde att Finland säkerställer att den inte är straffliknande till sin längd eller karaktär. Dessutom uppmanade den Finland att förbättra informationen om rätten till vapenvägran och alternativen till militärtjänst, samt uttryckte oro över att militärpersonal deltar i de kommittéer som behandlar civiltjänsts innehåll och längd.
FN:s människorättsråd har i sin senaste periodiska granskning av Finland 2022 tagit upp flera av samma problem.
Finland upphävde våren 2019 lagen som befriade Jehovas vittnen från värnplikt, i direkt motsättning till FN-organens rekommendationer. Som en följd av detta finns nu i Finland en ännu större grupp personer som riskerar fängelsestraff på upp till sex månader för att utöva sin rätt till vapenvägran, som omfattas av tanke-, samvets- och religionsfriheten.
Civiltjänst i Finland är mer än dubbelt så lång som den kortaste militärtjänsten. Enligt människorättsnormerna får civiltjänst inte vara straffliknande jämfört med militärtjänst. Om tjänsteformerna är olika långa måste detta ha en saklig och objektiv grund. Vapenvägrarförbundet anser att den totala tjänstgöringstiden är det mest relevanta jämförelsemåttet och ser inga grunder för att civiltjänst skulle vara längre än den kortaste eller åtminstone den genomsnittliga militärtjänsten.
Det finns också fortsatta problem med att civiltjänst delvis står under militär kontroll. I de organ som påverkar lagstiftningen om civiltjänst finns flera militära aktörer. Till exempel har delegationen för civiltjänstfrågor medlemmar från försvarsministeriet, försvarsmaktens huvudstab och beväringsförbundet. Samma aktörer deltog även i arbetsgruppen som 2017–2018 utredde behovet av lagändringar i civiltjänstlagen.
I de utvecklingsförslag som lagts fram av militära aktörer har civiltjänsts grundläggande syfte som tjänsteform för samvetsömma vapenvägrare glömts bort, och fokus har flyttats mot att göra den till en del av krisberedskapen. Att koppla civiltjänst till militära krissituationer undergräver dock dess karaktär som ett alternativ för samvetsömma vapenvägrare. I den nuvarande civiltjänstlagen finns dessutom paragrafer som reglerar tjänstgöring under undantagsförhållanden. Vapenvägrarförbundet anser att dessa bör tas bort, och att vapenvägrare under kris ska behandlas som civila enligt beredskapslagen.
Det finns även betydande brister i tillgången till information om alternativ till militärtjänst – både före mönstringen, under mönstringen och under militärtjänsten. AKL har samlat in erfarenheter från personer som deltagit i mönstring och ansett att informationen om alternativ till militärtjänst varit bristfällig. Under militärtjänst nämns möjligheten att övergå till civiltjänst knappast alls, utan informationen måste sökas på egen hand. Dessutom förekommer ofta olagliga förseningar och påtryckningar vid övergången till civiltjänst. AKL har också dokumenterat dessa erfarenheter.
Granskningen av vapenvägrarnas övertygelse (så kallad samvetsprövning) är fortfarande i bruk vid ansökningar till civiltjänst under undantagsförhållanden. Denna problematiska praxis har inte uttryckligen förbjudits i människorättstolkningarna, men processen är strikt reglerad. Vapenvägrarförbundet kräver att samvetsprövningen avskaffas i alla situationer. Även FN:s människorättsråd stöder ståndpunkten att övertygelsen inte ska granskas separat.
Förutom FN:s människorättsorgan har även internationella människorättsorganisationer kritiserat Finland för människorättsproblem kopplade till värnplikten. Amnesty International betraktar till exempel finländska totalvägrare som samvetsfångar. I Amnestys årliga rapport om mänskliga rättigheter 2021 lyfts Finlands behandling av vapenvägrare fram, särskilt den straffliknande karaktären hos civiltjänst.